Det närmar sig fredag och sista helgen med Revy Obscen. Det blir slutet på 8 månaders slit.
Det är alltid lika vemodigt att ro ett så stort projekt i hamn.

När man tänker på det så är det helt fantastiskt att alla dessa ungdomar som lägger ner sin själ i arbetet mot den färdiga föreställningen kan åstadkomma något så häftigt och stort tillsammans. Veckor och månader av hårt arbete.

Vi gör det för att vi vill. Vi gör det för vår publik. För våra familjer och våra vänner. Och det vi får betalt är applåder och skratt. Det är den enda valutan. När de som står oss närmast ger oss uppmuntran och en klapp på axeln. Det är det enda som vi vill. Att ni ser oss och att ni ger oss en gott skratt och en varm applåd.

En söm har spruckit. På mina favoritskor. Och jag har väntat och väntat in i det sista på att vatten ska börja läcka in. Nu är hålet så stort att om det blev regn så skulle det inte spela någon roll att jag har skor.

Därför beslutade jag mig för att gå hem och googla upp närmsta skomakare. Men så på vägen så går jag förbi en skomakare. Jag står stilla en sekund och tänker sen går jag in.

Det kostar 80 kronor att laga och skon är färdig att hämtas redan på onsdag.

Det är nu eller aldrig tänkte jag. Jag tog av mig skon och gick barfota hem.
Och ibland är det små saker som att gå barfota hem i oktober som gör att man kommer lite närmare nuet och tänker att idag är en helt vanlig dag fast ändå inte.

Jag har inte varit hemma många gånger i sommar. Men en och annan övernattning i lägenheten har ändå lett till en viss obalans i skåp och skrymslen som svämmat över av gamla tidningar, konserver och glas som måste sopsorteras.

Jag hade med andra ord en storstädning som var tvungen att genomföras. Så jag beslutade mig för att måndag kväll skulle ägnas åt att göra rent hus på sankt göransgatan 65.

Jag sov på saken och sedan gick jag hela dagen och byggde upp en ångest kring städningen. Det fanns inga utvägar. Det måste bli gjort och om Joanna ändå jobbar hela kvällen kan väl jag vara hemma och städa.

När klockan blev fem och jag tog cykel från Skansen så hade jag hellre sovit kvar på jobbet än åkt hem och städat. Jag tänkte en två och tre gånger att jag skiter i det och gör det någon gång i helgen när jag fått semester. Men jag var fast beslutsam och styrde cykeln hemmåt.

Jag sätter nyckel i låset och öppnar dörren. På soffan sitter den vackraste flickan i världen. Oh herre tänkte jag. Va fint. Då kan vi hjälpas åt. Sen ser jag mig omkring och lägenheten har fått en clean-up i äkta askungen anda. Joanna hade städat hela eftermiddagen och jag föll på knä och nästan grät av lycka.

Sen blev det långpromenad, pizzabak och filmkväll.
Ååååh va jag älskar henne! Mest i hela världen.

Det känns så märkligt tomt att lägga sig utan henne. Den vackraste varelsen på jorden. Det är märkligt att det inte gått en natt på 10 månader som vi sovit ifrån varandra. Men nu ligger jag här i min stora säng utan hennes armar och ben som klänger sig fast. Utan hennes läppar mot min hals. Trots att jag tänker det varje dag, att hon är det bästa som någonsin hänt så inser jag det ändå om och om igen att jag är så lycklig och bortskämd som har dig.

Åh jag vet att hon kommer ha det helt fantastiskt kul i london. Och jag vet att när hon kommer hem så har hon tusen saker att berätta. Och jag kommer sitta och lyssa och bara älska att få titta på henne och hennes leende läppar snart igen.