En ipren senare så har jag gjort klyftpotatis och tuggar salta pastiller.
Fick just en kall hand i pannan som sa att jag är varm. Jag fattar inte riktigt hur
hon mäter temperaturen för igår hade jag då ingen feber med då kallade hon mig het.

Jag gillar inte det här med svaga knän. Nu har jag det i dubbel bemärkelse.
Det ena går att bota med smärtstillande men jag hittar inget botemedel till den
senare åkomman. Det oroar mig. Jag kanske inte hittar något som lindrar mina
svaga knän och den lilla knölen i bröstet som bultar.

Bli inte rädd. Just take it cool and feel the smell of sweet perfume.

Utan att vara riktigt säker på att få jobba hela dagen åkte jag till skolan och satte mig i personalrummet. I värsta fall kunde jag ju plugga hela förmiddagen för från klockan ett var jag garanterad jobb på fritids. Fem minuter senare blev jag slussad till Eken. Åh. Vilken nostalgi.

Vi hade morgonsamling, läste saga (tre alfons åberg böcker hann jag med), gjorde vinterteckningar och lyssnade på Antonio Vivaldi.

Barnen på Eken samlar homonymer. För er som inte vet vad en homonym är så är det ett ord som betyder två olika saker. Till exempel order lever. Under helgen så har barnen samlat nya homonymer och Josefin räcker upp handen.

-Ja Josefin, vad har du hittat för homonym, säger fröken
-O, säger Josefine
-Hm. Okej. Kan du förklara varför O är en homonym
-Ja för att O det är en bokstav och min farmor brukar säga Ooooooo när vi skrämmer henne.

Sweet!

Fick lite små ångest alldeles nyss över att jag inte ansträngs mig till att laga middag för då blir det ingen matlåda heller. Enda sättet att dämpa ångesten och ge ekonomin lite konstgjord andning var att slänga ihop nått. Så nu sitter jag här och nästan längtar efter lunchen. Jordens grymaste pastasallad står i min kyl och väntar.

.:I’ve been so many places,

but God this feels like home.

Leave your things behind now.

Don’t carry scars and stones:.

Tillbaks på ön. Jag tog lillebror med mig på en sväng för att knäppa lite bilder en helt vanlig dag. Bara för att fånga bevis för att  världen är full av små mirakulösa ögonblick.

Jag tog en promenad upp till torpet. Där stod mormor i köket och filosoferade.
Hon höll på att baka fågelbröd.
-Det brukar bli en bit till morfar också, sa hon. Men resten ska fåglarna ha.
Jag tog en bit knäckebröd med en strimla av  den ost som fanns kvar.
-Jag har fem rådjur också. Det är inte billigt ska jag säga dig att försörja dom.

Vi satt och pratade en lång stund. Morfar kämpade sig upp från sängen.
Det står inte rätt till med hans gamla kropp.

-Vad är det där för bricka du har runt halsen. En dödsbricka.
Sån hade jag i lumpen, säger morfar och tittar nyfiket på min halskedja.
-Ja det ser ut som en sån. Men det står en dikt på den, säger jag.
-Jaha vad står det då?
(jag översätter från engelska så att dom ska förstå)
-Det står att det finns tider att minnas och tider att glömma.
-Det  är väldigt sant, jag har också en sån bricka, inflikar mormor.
-Vad står det på din, undrar jag.
-Waran
-Det är ju en ödla, säger jag
-Ja det vet jag, men det är råttgift med. Jag äter råttgift varje dag.
 Blodförtunnande och bra för den som  är proppbenägen.

Vi babblar vidare och hon ger mig 50 kr så att jag kan köpa en bukett
blommor till farmor som ska ha födelsedagsfika på söndag.

-Ja tar rullatorn och traskar ner till fikat på söndag, säger mormor.
-Du får inte lämna mig här  jag ligger för ankar och boj, gastar morfar.
-Dig ska jag skicka till norrtälje och säga, sprätta upp gubben bara, svarar mormor.

Kärlek kallas det med ett annat ord.

-Tänk att vi har barnbarnsbarn, lite nytta har vi i alla fall gjort.

Ja ni. En kopp te och lite fågelbröd senare började hem till gården.
Så var det bara att ge sig av. Men vi ses på söndag mormor. Då ska vi äta tårta!