Min blogg var en gång en helt fantastisk blogg. Jag tittar nämligen tillbaka på inlägg som jag skrev för cirka två år sedan och konstaterar att jag skrattar högt åt mig själv och mina underfundiga formuleringar.

På senare tid har det även haglat klagomål på att bloggen inte uppdateras vilket tyder på att de 30 trogna läsarna jag en gång hade verkligen var trogna och fortfarande vill veta mer.

Egentligen så finns det hur mycket som helst att skriva. När jag började blogga så hade jag just flyttat till stan och tyckte det var småcoolt när jag såg Ernst Billgren spatsera över S:t Eriksplan. Då brukade jag lägga upp dagens kändis i bloggen. Igår hade jag en sms konversation med Carolina Gynning, men det är numera inget som motiverar mig att skriva. Tiderna förändras.

Kanske ska jag starta en ny blogg. Eller bara väcka liv i den här. Mest för att jag om två år vill kunna skratta lika högt åt mig själv. Och för att jag vet att både Masken och mamma skulle bli glada över att veta vad som händer i en Lemuhr liv.

Men allt skulle troligtvis handla om Joanna. Som är hela anledningen till att jag inte vill sitta framför datorn utan hellre spela alfapet och ta promenader i den första snön.