"It's not that I'm special I'm just not like you"

Små regnbågsflaggor pryder alla bussar i stan och snart myllrar det överallt av bögar och flator för Sverige och Europas alla hörn. Personligen så symboliserar Priden en veckas festligheter med en galen parad som pricken över i.

Det är ju fantastiskt roligt att ha en egen festival och en fest som pågår i en hel vecka där alla vi som annars är en minoritet plötsligt tar plats och syns överallt.

På gott och på ont. Så blir man aldrig som alla andra. Är det så nödvändigt att synas och göra väsen av sig?

Tyvärr är svaret ja. Och när jag hör den indiska Prins Manvendra berätta om hur det är att kommit ut i ett land där homosexualitet är förbjudet får jag tårar i ögonen och inser att allt väsen faktiskt gör nytta.

Det är så mycket lättare här. Mer accepterat att få vara den man är. Men även i det här landet så är det inte självklart. Och jag vet att jag fortfarande kan känna mig rädd och obekväm i vissa situationer bara för att jag är den jag är. Är det inte ofattbart märkligt att leva med den känslan. Ändå så klagar jag aldrig utan är glad att jag är född just här för det är ju trots allt lättare än att vara en homosexuell prins i Indien.

Det är lättare idag än för 15 år sedan att acceptera sig själv och att bli accepterad av andra. Och om det nu är festen, paraden och galenskaperna som gjort det möjligt då tycker jag att vi ska leva ut våra fantasier och festa i minst hundra år till. Och inte förrän jag slipper reaktioner och blickar för att jag kysser en tjej ska vi lägga ner allt vad pride och parad heter.

HAPPY PRIDE. JOIN THE PARADE!