Jag har länge ansett mig  vara stolt köttätare. Utan samvetskval kan jag tycka att djur så som grisar, kor och höns hör hemma på tallriken. Trots att jag vet hur köttindustrin behandlar kreatur så inbillar jag mig att den lyckliga ko jag sätter tänderna i dog med ett leende på läpparna. Även om så är motsattsen. Men så länge vi slipper se eländet så låter vi det fortgå.

Samtidigt kan jag sitta hemma och böla över alla mina krukväxter som dör. De törstar ihjäl en efter en. På något sätt lyckas jag aldrig hålla dem vid liv. Jag utövar omedveten tortyr på den ena oskyldiga plantan efter den andra. På någon sätt så känns det hemskt för att jag ser det ske. Jag ser hur dom dör mitt framför näsan på mig. I fönstret dör de som flugor allihop. Och jag känner mig som en mördare. En växtdödare. Till synes samvetslös, men jag gråter inombords varje gång en blomma dör.