Jag har sett en maskros. Så gul och grann. Lyste som en sol. Som bara maskrosorna kan.
Ogräs är så förbannat vackert. Allt som är grönt får mig på bra humör. (Utom sallad det gillar jag inte värst mycket)

Så jag knöt skorna och sprang förbi asfaltskaninerna, förbi bryggorna och båtarna och slottet vid Karlberg. Tänke att jag hade gärna legat där i gräset eller delat en bänk i sällskap av någon. Så som alla andra som satt där hand i hand längs vägen. 

Sen tänkte jag på maskrosen. Den gula lilla solen i gräset. Och jag tänkte på asfaltskaninen som utan tvivel gärna slukat den lilla blomman med hull och hår.

Sen tänkte jag på kycklingen som fått sätta livet till. Som tillsammans med fyra andra kycklinglår låg hemma i min frys.

Jag tänkte att det är så vackert och förunderligt på en och samma gång. Livet på en pinne. En munter fågelsång.