Det vilar något stillsamt och sorgset över timmarna, så skört men ändå vackert på nått vis. Jag är glad att du kom. Kanske har jag trott att du sett ner på mig. För att jag inte lever livet som du gör. För att jag går min trygga väg och trivs allra bäst i min bubbla. Kanske har jag tänkt att det jag gjorde och försökte vara framför dig aldrig räckte till. Men nu vet jag. Att du inte vill att jag ska vara någon annan. Att det fanns någonting som jag kunde ge dig.

Det känns konstigt att få veta att jag saknar dig. För den känslan har jag bara stängt in. Men det är okej att tänka på dig. För dom finns ju där. Alla dom där sidorna jag fortfarande älskar.