Stod i köket på lunchen och skivade en tomat när telefonen ringde. Och du hade ett hjärta att öppna, det var så skönt att höra och att äntligen berätta om saker jag bär på. Att sätta ord på kaos och kosmos. Som om att våra hjärnspöken går hand i hand. Ja men varför gifter vi oss inte, du och jag. Vad mer kan man begära än ett liv tillsammans med någon. En som lyssnar och förstår som får en att skratta och som torkar ens tårar. Ett patetiskt lunchsamtal. Men ingen förstår mig så som du.