Hon passade på att gråta medan hon tvättade ansiktet med tvål. Kanske var det för att tårarna inte skulle synas trots att hon var ensam i lägenheten. Kanske var det för att hon var ensam som tårarna rann. Du skulle aldrig se henne bland andra. På stadens gator och torg. Du skulle inte veta vem hon var. Mitt i vimlet i en stad där alla människor är osynliga. Det går inte att urskija en trasig själ från mängden. Här bär människor leendet som en slöja. Förklär sina sorger. Dränker sina tankar i det dova ljudet från rulltrappor som leder under jorden. Hon hör inte dit. Egentligen. Men vissa dagar. De dagar vars nätterna varit fyllda av drömmar. Gör henne sårbar. Hon försöker riva kojan i trädet med minnen. Och sudda ut det med tvål och vatten.