Det ter sig så märkligt, att se verkligheten balansera på en tågräls mellan småstad och vardag.

Någon som går genom mina dörrar och tänder ljus i tomma rum. I en småstad någonstans bortom förnuft och förstånd vilar hjärtat för en stund.

Det ter sig så märkligt, hur hon klyver mig med blickar, hur muren faller bit för bit tills jag står utan försvar. Det är det raka och det enkla, det nakna och tillsynes genomtänkta som lämnat hjärtat kvar.