Till skillnad från min vän Kocken så har jag aldrig haft någon dragning till naturämnena. Ibland resulterar det i att jag får ett slag i ansiktet från vetenskapen.

I morse skulle jag koka ägg. Hungrig som en vessla är på morgonen hade jag inte lust att vänta 10 minuter på att få ägget hårdkokt. Tack och lov tänkte jag att jag har gasspis för den är riktigt effektiv. Ett snille som jag är tänker jag att det går ju ännu fortare om jag inte fyller hela kastrullen med vatten. Ju mer vatten desto längre tid tar det ju att koka.

När jag ställt kastrullen på spisen går jag ut i vardagsrummet. För att några minuter senare känna doften av bränd kastrull och stekt äggskal.

Jag inser att mitt försök att trotsa tiden gav mig hybris och att jag blev straffad av naturens lagar. Vatten har tydligen en förmåga att lämna kastrullen. För det vatten som skulle kokat upp mitt ägg kryper nu som imma längs fönstret i köket.