Jag körde den mörka landsvägen hem. Det är något märkligt med att köra bil om natten. Det var becksvart och vindrutetorkarna fäktades i regn. På radion spelades kung av sand och jag fastnade i ett ögonblick. Jag fick den där känslan av att vara totalt närvarande i en situation. Då man verkligen känner att man lever. Det är känslan man får när ingenting annat existerar än här och nu. Som känslan av att kyssa någon. Det är så viktigt att ibland bara vara, utan att tänka bakåt eller planera framåt. Så jag satt där i bilen och kysste livet. Jag försöker göra det oftare. Det kan räcka med att lyfta blicken från marken när jag går. Titta upp mot taken och se alla balkonger jag inte visste fanns och molnen som vandrar på rad. Allt för ofta är tanken någon annanstanns, men ju mer jag öppnar ögonen detso vackrare och härligare är de ögonblick jag befinner mig i. Det ögonblick som ofta går obemärkt förbi. Livet är inte de stunder vi minns utan den flyktiga ögonblick vi kallar nu. Var närvarande. För just den här stunden är ditt liv.