It takes a fool to remain sane eller Tillbaks till ruta ett. Kan inte bestämma mig för vilken låttitel
som bäst stämmer in på tillvaron.

Gårdagen var i alla fall ingen hit. Snarare en låt med sån där melodi som fastnar på hjärnan och som gjort att hela dagen idag känts gråare än dagen innan det och än dagen innan den med. Men kanske är det för att allt är som vanligt igen. Precis som alla andra dagar minus tess. Jag började gilla alla vanliga dagar + tess. Varje gång telefonen pep så kunde man hoppas att det var hon. Och om det var det så kändes det som att få ett extra blåbär på sin muffin. Men jag tror att någon annan har lagt beslag på alla blåbär nu. Det var kanske inte riktigt med i min plan.

Ibland behöver man inte hoppa för att falla. I mitt fall räcker det med att man rest sig upp. För just när man vågar och vill släppa taget en smula då får man känna att man lever. Patetiskt.

Det var väl allt och ingenting på samma gång. En smak av blåbär mitt i vintern. Fick mig att längta till sommaren. Gjorde små fåniga hopp längs vägkanten och kände att det fanns någon jag ville hålla i handen. Kanske bara den känslan jag saknat. Att ha någon i tankarna. Att vara nyfiken. Att någon helt plötsligt fångat min uppmärksamhet.  Så jag låg vaken i timmar. Vaken i tankar. Intalar mig att det är bättre att lämna det där. Någonstanns mellan dröm och verklighet. Det var ju bara en föreställning. Ett friskhetstecken om inte annat. Borde jag ha fightats lite till? Är det värt det? Fightats för att ta reda på om det är värt det? Kan inte bestämma mig.   

Hey gold digger!
Just pull the trigger.
I would fight if I knew you were worth it.
Can’t tell.
Can’t move.
Can’t  read the signs.
Can’t turn back time. Can you? 

Share your secrets.
Ease your mind. Show the way.
Don’t fall behind.
We do, we do, we do.
Fall like rain,
like tears,
like snow.
Let it go, just let it go.
Like rain
like tears
like snow.
But I just don’t know.
If I want to. Do you?