Ibland tänker jag att jag aldrig mer blir liten. Att jag aldrig mer kliver av skolbussen klockan halv två för att gå hem och känna doften av kanelbullar. Att vi aldrig mer slår upp någons nummer i telefonkatalogen för att busringa Jag tänker att timmarna i pulkabacken var så oändligt många och att fotbollen på rasterna var det mest allvarsamma här i livet.

Jag vill cykla bort till körsbärsträdet och tugga på min blyertspenna under glosförhöret. Jag vill vara närmare 10 än30 och jag vill längta till sommarlovet.

Vem bestämde att vi vuxna istället ska ha semester och varför slutar man sjunga den blomstertid. Varför får man svindel av hur fort åren går och varför är man så rädd för döden?

Jag vill inte vara sjutton år och nästan vuxen. Vill vara nio år och bara ett barn. Med energi att göra av med uppe i ett trädet där vi byggt en koja, utan bör och ska som redan målat ut morgondagen.