På jobbet sitter redaktionen i prydliga rader. Jag  har hamnat på ena gaveln. Tittar jag liiite snett till höger så ser jag den här filuren.



Det här är Håkan. En stilsäker kille som vi verkligen gillar. Idag har Håkan suttit hela dagen och sniffat på sig själv. För Håkan luktar som en kaka. På sant. Han luktar som en blandning av vanilj och muffin. Redaktionens eget lille kex.

När jag sitter där och tittar snett till höger och jag plötsligt hör ett litet tjut eller vrål av nått slag. Då vrider jag på huvudet och hittar kvinnan med stort A.



Här har vi Anna. Det är hennes lilla flaska som är sprängfylld med doften av kaka. Jag blir lite besatt av tanken att kunna spara en doft. Tänk att kunna spara doften av en annan människa. Då skulle man nog aldrig mer sakna någon. Eller tvärt om. Kanske skulle man sakna vissa människor mer än vad man hade gjort annars. Jag saknar vissa dofter. Just nu doften av tussilago. Små gula solar i dikeskanten som skriker att nu är det vår.