Nu ska försöka vara lite allvarlig och på riktigt ge mig själv en klapp på axeln och säga f*n va bra du e.

Det är dagar som denna då jag på riktigt kan vara stolt över mina val här i livet. Om jag så må vara fröken rätt och riktig. En tönt som sedan första klass aldrig glömt att göra läxan, som aldrig skolkat och som alltid presterat och överpresterat med tron om att det någongång ska leda någonstans. Och ibland så har jag ifrågasatt mig själv och undrat varför jag vid 14 års ålder hade målet att gå ut med högsta betyg i alla ämnen. Bara för att kunna välja ett gymnasium där lärarna aldrig talade om godkänt, utan började med att läsa kriterierna för MVG för att sedan tala om VG träsket.

Men så i höstas gav jag mig f*n på att jag skulle göra min sista praktik på ett någa utvalt företag. Chanserna var minimala att de ens skulle läsa min ansökan då jag är en i raden av x antal hundra sökande.

Men så idag. När jag tackat ja till platsen. För jag fick den. Jag fick den faktiskt. Då kändes det  som att allt slit ändå resulterat i någonting. Det har i alla fall gett mig chansen. Det var som att öppna en present från sig själv som jag sparat till sedan 7 års ålder. Som om jag gett mig själv en möjligheten. Det är fantastisk att känna att ambitioner leder någonstans.

Jag är ofta stolt över människor runt omkring mig. Min bror, min mor, min far, min mask. Men idag klappar jag mig själv på axeln. Stolt att jag är jag.