Min katt lider av väderdemens. Hon kommer inrusandes som ett blötdjur efter en våt kattstrapats i regnet. Hon är lycklig över att få doppa nosen i en skål med grädde. Sen skakar hon av sig alla regndroppar och stryker sig mot min fotölj. Två minuter senare ställer hon sig vid dörren. Ett tjut. Två tjut. Jag ropar att det regnar fortfarande. Men hon vrålar vidare. Då reser jag på mig. Går fram till dörren där kattskrället sitter och blänger upp mot handtaget. Det regnar din lilla knaskatt säger jag och öppnar dörren. Hon sticker ut huvudet. Sen flyger hon tillbaks in i hallen. Vad var det jag sa, säger jag och tittat överlägset ner på det lilla livet.

När jag satt mig i fotäljen för att se fortsättningen av city akuten (eller rättare sagt för att äta upp min nybakta kanelbulle) så tar det inte mer än 45 sekunder innan ett litet ynka varulvstjut hörs från hallen.
-Va fan, Skorpan det REGNAR. (jag bokstaverar regn)
-MJAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAUUUUUUU!

Historien upprepas gång på gång ända tills jag inser det faktum att min kisse är väderdement och jag undrar om det finns några bidrag jag kan söka  eller ett lugnande medel till mig eller till Skorpan.

Dagens citat:
Undra sa flundra om katten är en stork