Jag har kanske inte talat ut ordentligt. Inte för att jag smyger med det. Har bara inte tagit mig tillfälle att berätta. Jag har en besatthet. En drog som vaggar mig till sömns varje natt. Så genialisk och fantastisk.
Sedan flera år tillbaks låt säga 4 kanske 5 har kan ma räkna på två händer de  fåtal gånger jag somnat utan ett avsnitt Seinfeld. Det har gått från tv, till vhs, till dvd till datorn. Nu sitter jag här och läser manus och ni ska få läsa ett utdrag ur säsong fyra och avsnittet The Shoes.George och Jerry skriver ett manus till ett pilotavsnitt. Serien ska handla om ingenting.

GEORGE (laughing): I've never seen a pilot script as funny as this!

JERRY: Yeah, it's funny!

GEORGE: I mean, how funny is this?

JERRY (low voice): It's funny.

GEORGE: I mean, we're not stupid, right? We know when something's funny!

JERRY: It cannot not be funny! Now come on, let's stay with it, we gotta finish this today.

GEORGE: Okay. Hey, you know what, maybe I should give it to my therapist to read. She's smart, I trust her.
 
JERRY: Yeah, maybe I'll give it to Elaine.

GEORGE: Hey, you know, we haven't brought the Elaine character into the show yet. We should try and get her into this scene.

JERRY: Right, right. Okay. <Writing> Elaine enters. <Thinks> What does she say...?

GEORGE (thinking): I don't know, what do women say?

JERRY: I don't know.

GEORGE: I don't even know what they think. That's why I'm in therapy.


Jag borde kanske gå i terapi för mitt Seinfeld missbruk.