Nog för att jag är en vanemänniska som älskar dagliga rutiner. Sitt på samma plats i soffan, gå samma väg till skolan. Nåde den som rubbar mina cirklar. Men spontan är jag. Som aldrig förr. Kasta sig ut och hoppas att det är lagom långt till marken. Förhoppningsvis så får man känslan av att sväva, eller kanske flyga på vägen ner. För ner kommer man ju alltid. Förr eller senare. Den här gången också.