One republic - Stop and stare

Jag kan uppfattas som barnsligt hemmakär ibland men när jag ser den underbara omgivningen så är det faktiskt fullt förståeligt.

Matilda tog hem priset som redaktionens talang när hon visade hur man rockar rockring. Nu har hon smugglat sig in i den riktiga Talangfinalen, utan rockring.

"Grattis på födelsedagen sötnos. Massa kramar på dig. /F"

"Hej min finaste fin! Nu är vi lika gamla du och jag för några veckor och det är fantastiskt. Saknar dig lite och tycker vi ska njuta på varma klippor med metspön snart. Grattis på dig. Puss /K"

"Vad e d för dag idag. E d en vanlig dag? Ne d e ingen vanlig dag för de e Linns födelsedag hurra hurra hurra! Många kramar till linn. /G"

"Hurra hurra hurra hurra! Massor med grattis på födelsedagen! Kramar från mig /M"

"Grattis på din bara din dag. Ses ikväll. Kram /R"


Det saknas ett meddelande. Får vänta ett litet tag till. Kan man förlåta en Mask om hon glömt bort sin Lemur.

Jag fick ett samtal ikväll från en man med utländsk brytning som sa att jag var välkommen att titta på rummet.

Hm, vilket rum tänkte jag. Men jag har tydligen svarat på hans annons på blocket. Kändes lite märkligt eftersom jag helst inte bor inneboende och helst inte hos en kille. Men det kanske är en mening med det här tänkte jag och tog cykeln till Tulegatan 53.

Dörren öppnas av Nic, en tunhårig 40 årig man. Jag känner redan när han öppnar dörren doften i lägenheten och vet  innan jag kliver in att det här är så långt ifrån ett alternativ till boende jag kan komma.

Men artig som jag är stiger jag på. Småpratar påväg in i rummet som är avlångt och möblerat med saker som någon hittat i en kontainer. Ok. Det var en smula överdrivet. Men det står en säng och en soffa läng ena väggen, en TV, ett skrivbord och en byrå längs den andra. I "mitt" rum delar vi båda garderoben.

Doften ligger som ett dovt moln i hela lägenheten. Lite unket och instängt i kombination med med en orientalisk krydda.

Plastgolv och bruna skåpluckor. Vi kommer till köket.
-Här finns allt man behöver och allt man inte behöver.
Jag observerar en brödrost, en bakmaskin och en kartong på golvet full med äpplen. Jag tänker att dom säljer han nog på torget.

Småpratar påväg ut i hallen med avsikt att snöra på mig skorna. Frågar lite om hyran för att verka intresserad (dvs inte oartig) och sen frågar jag om det är något han vill veta om mig.

-Kom in slå dig ner, säger han och pekar på köket.
-Ja visst.

HERREGUD! Jag hade redan varit där 10 minuer för länge. Klockan är 22 och varför hör jag mig själv ja visst samtidigt som jag går mot köksbordet. Han bjuder på äpplen från kartongen.

-Vad jobbar du med, frågar jag
-Lite musik så ofta jag kan, annars säljer jag grejer som jag hittar lite här och var.
-Ah en försäljare

Vi pratar, om hans familj, hans syskon och föräldrar som bor i Trångsund och i Tensta. Samtalet blir djupare. Han berättar att han är på bättringsvägen. Han berättar om sin bästa vän, om hur hon tagit livet av sig, han berättar om hur han hittat viljan att leva igen. Han berättar om sina brorsbarn, och hur han älskar dom över allt annat.

-Här finns allt du behöver, tv, stereo, säng, skrivbord.
-Ja men visst. Det är ju jättebra. Jag har ju mycket egna saker men dom får väl min mor ta hand om i så fall.

Det blir inget i så fall. Jag skulle aldrig kunna bo där. Men bara på grund av lägenheten. För Nic var en av de varmaste och mest sympatiska människor jag träffat. Kanske är jag på tok för artig som stannar och konverserar.

Tänk att få titta in hos en främmande människa. Det finns så många människor man aldrig lär känna. Så många själar med historier att berätta.

Och när det ringer så vet jag att det är någon annan. Det finns inga samtal jag väntar på. Inga rader att somna till. Dagarna flyter samman och återställer cirklarna i taket. Jag väntar inte på något, jag längtar inte, jag drömmer inte. Jag stänger det ute. Håller orden inne. Tankar att tömma, känslor att gömma, platser att glömma. Det var säkert en mening med det.